Horimono - historien bakom japanska tatueringar.

Horimono

En tatueringstradition med djupa rötter

Traditionell japansk tatuering är en konstform som präglas av symbolik, historia och ett omfattande hantverkskunnande. Stilen har utvecklats under flera århundraden och har påverkats av japansk bildkonst, litteratur, samhällsstrukturer och religiösa föreställningar. Trots att japanska tatueringar i dag är välkända över hela världen har de länge haft en komplicerad ställning i det japanska samhället.

Ett centralt begrepp inom denna tradition är horimono (彫物). Ordet används framför allt inom den japanska tatueringsvärlden och förknippas med respekt för hantverket och dess historiska bakgrund. Det finns även andra japanska benämningar på tatueringar, exempelvis wabori (和彫), som kan översättas med japansk gravyr eller japanskt snideri, och shisei (刺青), ett uttryck som förknippas med de blåaktiga nyanser som traditionellt svart tatueringsbläck kan få med tiden. Ett annat begrepp är bunshin (文身), som syftar på kroppslig utsmyckning.

Begreppen har dock olika betydelser och kulturella associationer. Ordet irezumi (入れ墨), som ofta används utanför Japan som en allmän beteckning för japanska tatueringar, har historiskt haft en mer negativ klang. Det är därför viktigt att skilja mellan den äldre användningen av tatueringar som bestraffning och den traditionella tatueringskonst som utvecklades till horimono.

En traditionell japansk tatuerare kallas horishi (彫師). Yrket bygger på ett avancerat hantverk där kunskap om motiv, komposition, teknik och japansk kultur spelar en avgörande roll. Även benämningen bunshinshi (文身師) förekommer för personer som arbetar med tatuering.

Japans tatueringshistoria omfattar dessutom fler traditioner än horimono. Ainu-kvinnor på Hokkaido har exempelvis haft särskilda ansiktstatueringar, medan kvinnor på Okinawa historiskt har burit tatueringar på händerna. Arkeologiska spår visar också att tatuering eller kroppslig utsmyckning kan ha förekommit redan under Jōmonperioden, som sträckte sig från omkring 13 000 till 400 f.Kr.

Tatueringarnas ursprung och Edo-perioden (1603–1868)

För att förstå hur horimono utvecklades behöver man se tillbaka på Edo-perioden. Under denna tid började tatueringar användas systematiskt som ett sätt att märka personer som hade begått brott.

Omkring år 1720 blev irezumi ett allt vanligare begrepp i samband med denna form av bestraffning. Märkningarna kunde variera beroende på brottets art och vilken region personen befann sig i. I vissa fall bestod de av enkla linjer runt underarmen, medan andra kunde placeras på mer synliga delar av kroppen, exempelvis pannan, i form av kanji tecken.

Detta bidrog till att tatueringar fick ett negativt anseende bland delar av den japanska befolkningen. Den historiska kopplingen mellan tatueringar och straff har påverkat synen på kroppskonst i Japan långt efter att själva straffmetoden försvann.

Samtidigt utvecklades tatueringar även inom andra delar av samhället. I nöjeskvarteren kunde kurtisaner och deras uppskattade kunder låta tatuera in en liten svart prick på kroppen som en symbol för deras relation. Märket fungerade som ett tecken på samhörighet och kunde bidra till att stärka banden mellan kvinnan och kunden.

Parallellt med dessa företeelser växte en annan typ av tatuering fram. Den skulle så småningom utvecklas till den omfattande och detaljrika konstform som i dag förknippas med horimono.

Ukiyo-e och den japanska tatueringskonstens utveckling

En viktig förutsättning för horimonos framväxt var den japanska bildkonsten ukiyo-e (浮世絵). Denna konstform omfattade bland annat träsnitt med landskap, skådespelare från kabukiteatern, erotiska motiv och övernaturliga varelser ur japansk folktro.

Under Edo-perioden blev dessa bilder en betydelsefull inspirationskälla för tatuerare. Motiven kunde överföras från tryckta bilder till människokroppen och utvecklas till stora kompositioner med tydliga berättelser och symboliska betydelser.

En av de mest inflytelserika konstnärerna var Utagawa Kuniyoshi (歌川 国芳), som genom sina träsnitt bidrog till att forma den visuella stil som kom att prägla japanska tatueringar.

Dragon back, tattooed at TattooWorld Höör

Japanese bodysuit ( munewari ) tattooed in a modern style at TattooWorld Höör

Suikoden och de tatuerade hjältarna

År 1827 inledde Kuniyoshi en serie träsnitt inspirerade av den kinesiska romanen Suikoden, även känd som Water Margin.

Berättelsen handlar om 108 laglösa män som gör motstånd mot ett korrupt styre. De 36 främsta hjältarna står i centrum, medan de övriga 72 utgör deras följe. Berättelsen har vissa likheter med Robin Hood-legenden, eftersom huvudpersonerna framställs som rebeller som bekämpar orättvisor.

Kuniyoshi gav berättelsens karaktärer ett dramatiskt visuellt uttryck. Han hämtade inspiration från kinesiska kläder, svärd och andra detaljer för att ge bilderna en tydlig koppling till berättelsens ursprung. Samtidigt behövde han ta hänsyn till de politiska begränsningar som rådde under shogunatet.

För att förstärka hjältarnas styrka och mytiska karaktär avbildade han flera av dem med omfattande tatueringar. Kropparna täcktes av motiv med mytologiska varelser och religiösa symboler, vilket gav figurerna ett kraftfullt och närmast legendariskt utseende.

Dessa bilder fick stor betydelse för utvecklingen av japansk tatuering. Hantverkare och andra personer ur arbetarklassen inspirerades av de tatuerade hjältarna och började låta tatuera liknande motiv på sina egna kroppar.

Genom mötet mellan Kuniyoshis bildvärld och den praktiska tatueringskonsten växte en ny tradition fram. Den utvecklades gradvis till den stil som kom att kallas horimono.

Sensei Horitoyo with client, Akashi, Japan.

Tony tattooing Sensei Horitoyo, Akashi, Japan.

Samurai back tattoo in a modern way tattooed at TattooWorld Höör

Vilka bar traditionella japanska tatueringar?

Under Edo-perioden blev horimono särskilt populärt bland olika yrkesgrupper som stod utanför samurajernas sociala skikt.

Hantverkare, som på japanska kallas shokunin (職人), var bland de mest hängivna bärarna av dessa tatueringar. För dem kunde tatueringarna uttrycka yrkesstolthet, gemenskap och personlig styrka.

Även brandmän, shouboushi (消防士), använde traditionella tatueringar. I Edo, dagens Tokyo, var stadsbränder ett återkommande problem eftersom många byggnader var konstruerade av trä. Vattenmotiv blev därför vanliga i tatueringarna och kunde förknippas med skydd mot eld och olyckor.

Budbärare, kallade hikyaku (飛脚), tillhörde också de grupper som bar tatueringar. Eftersom de ofta arbetade klädda i enbart ett höftskynke kunde tatueringarna fungera som en form av kroppslig utsmyckning och ett uttryck för identitet.

En annan grupp var kyōkaku (侠客), personer som levde utanför samhällets etablerade strukturer och ibland organiserade sig i gäng. De kunde framställa sig själva som beskyddare av svaga människor, samtidigt som de utmanade myndigheternas auktoritet. Dessa grupper brukar ibland beskrivas som föregångare till den moderna yakuza, även om den historiska utvecklingen är mer komplicerad. Andra rötter till yakuza återfinns bland annat hos bakuto, som var förknippade med hasardspel, och tekiya, som arbetade med gatuhandel.

Samurajerna betraktade däremot tatueringar som en barbarisk sed och ansåg ofta att den låg under deras sociala status. Till skillnad från samurajerna hade hantverkarna inte tillgång till samma hederskulturella ideal, där ritualen seppuku utgjorde ett sätt att återupprätta hedern. För vissa personer i arbetarklassen kunde horimono därför fungera som ett uttryck för mod, självständighet och motstånd mot den rådande samhällsordningen.

Under Edo-perioden var tatueringar inom dessa grupper inte nödvändigtvis något som behövde döljas. De kunde i stället visas öppet och utgöra en viktig del av individens identitet.

Painting by Tony, Himeji, Japan. 2007

Horifuji and Tony, Ikebukuro, Tokyo

Tekniker och motiv under den tidiga perioden

Traditionell japansk tatuering utfördes ursprungligen för hand med hjälp av bamburedskap och nålar. Metoden kallas tebori (手彫り), vilket ungefär betyder handgravering.

De tillgängliga pigmenten var begränsade. Svart bläck, sumi (墨), var det viktigaste, men även ett rödaktigt pigment, vermillion, användes, som i Japan kallas shu.

Trots de begränsade färgmöjligheterna utvecklades tekniken successivt. Tatuerarna blev skickligare på att skapa tydliga konturer, detaljerade motiv och välbalanserade kompositioner som följde kroppens form.

Ett exempel på hur tatueringarna utformades är motiv som täcker bröstet och ut på armarna. En sådan komposition (bröst) kallas hikae (ひかえ). När tatueringen sträcker sig ca 10 cm nedanför armbågarna kallas tatueringen för shichibu (七分), en beteckning som syftar på en längd motsvarande ungefär sju tiondelar av armen, och som vi i väst brukar kalla för 3/4 sleeve.

En halv-sleeve från axel till armbåge kallas gobu och en hel-sleeve kallas nagasode.

Tebori tattooing by Horitoyo,  photo by Tony

Japanese koi fish tattooed at TattooWorld Höör.

Meijiperioden (1868–1912): Förbud och marginalisering

När Meijiperioden inleddes öppnades Japan gradvis mot omvärlden efter en lång period av begränsad kontakt med andra länder. Den tidigare isoleringspolitiken, sakoku (鎖国), hade börjat avvecklas redan under 1800-talets mitt.

Den japanska regeringen ville modernisera landet och skapa ett internationellt anseende som motsvarade västerländska föreställningar om ett modernt samhälle. Traditionella tatueringar uppfattades av vissa makthavare som något ociviliserat och olämpligt att visa upp för utländska besökare.

År 1870 avskaffades enligt den historiska redogörelsen den statligt sanktionerade användningen av tatueringar som bestraffning. År 1872 infördes ett förbud mot horimono.

Förbudet gjorde att många tatuerare tvingades arbeta i det fördolda. Vissa använde täcknamn eller skyltar som dolde verksamhetens verkliga karaktär för att undvika myndigheternas uppmärksamhet.

Tatueringarna blev samtidigt lättare att dölja under traditionella kläder, exempelvis kimono. Även om horimono marginaliserades försvann inte traditionen. Den fortsatte att leva vidare bland människor som värdesatte hantverket och dess kulturella betydelse.

Ironiskt nog började japanska tatueringar samtidigt väcka intresse utomlands. Sjömän och andra besökare fascinerades av de stora och detaljerade motiven.

År 1881 besökte prins George, den blivande kung George V av Storbritannien, Japan. Under vistelsen lät han enligt den historiska traditionen tatuera in en drake och en tiger av en japansk mästare. Händelsen illustrerar hur den konstform som marginaliserades i Japan samtidigt kunde betraktas som exotisk och eftertraktad utanför landets gränser.

Horifuji and Tony, Tokyo. 2002

Koi back tattoo by TattooWorld Höör

Edo Choyukai – en sammanslutning som bevarade traditionen

Under Meijiperioden bildades en betydelsefull grupp för japansk tatueringskultur: Kanda Choyukai (神田彫勇會), som senare blev känd som Edo Choyukai (江戸彫勇会).

Namnet Kanda kom från området där de första medlemmarna bodde. När gruppen växte började den använda namnet Edo Choyukai.

Medlemmarna hade en gemensam koppling genom sina tatueringar, som utfördes av mästaren Horiuno I (初代彫宇之). Gruppen bidrog till att hålla traditionen levande trots samhällets negativa inställning och de begränsningar som tatuerare mötte.

Verksamheten fortsatte genom flera generationer av tatuerare, däribland Horiuno I, Horiuno II och Horiuno III.

En av gruppens mest betydelsefulla traditioner är den årliga samlingen vid shintohelgedomen Oyama Afuri (大山阿夫利神社) på berget Oyama i Kanagawa prefektur, mellan Tokyo och Fujiområdet.

Under ceremonin deltar medlemmarna i religiösa ritualer. Dessa kan bland annat omfatta rening under ett vattenfall och böner inne på helgedomens område. Tatueringarna visas också upp i samband med ceremonin.

Att gruppen har välkomnats vid helgedomen under flera generationer visar att horimono kan ha en religiös och andlig dimension som sträcker sig bortom själva kroppskonsten.

Tattooed at TattooWorld Höör

Efterkrigstiden: Amerikanska influenser och nya tekniker

Efter andra världskriget förändrades Japans tatueringsvärld på flera sätt. Amerikanska soldater var stationerade i landet, och kontakten mellan japanska och amerikanska tatuerare bidrog till nya tekniska möjligheter.

År 1948 upphävdes förbudet mot tatuering under den amerikanska ockupationens efterkrigsperiod. Trots detta levde den negativa samhällssynen på tatueringar kvar.

Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet spelade två tatuerare en särskilt betydelsefull roll för utvecklingen: Horigoro I och Horihide.

Horigoro I och tatueringsmaskinen

Horigoro I (初代目彫五郎) kom i kontakt med en amerikansk soldat som ägde en elektrisk tatueringsmaskin. Mötet inspirerade honom att konstruera en egen maskin med utgångspunkt i den amerikanska tekniken.

Detta blev ett viktigt steg i utvecklingen av japanska tatueringsmaskiner. Den nya tekniken gjorde det möjligt att arbeta annorlunda jämfört med den traditionella handmetoden.

Horihide och kontakten med Sailor Jerry

En annan viktig person var Horihide (初代岐阜彫秀), som etablerade kontakt med den amerikanska tatueraren Sailor Jerry.

Horihide berättar att han träffade tre amerikanska soldater vid templet Sensō-ji (浅草寺) i Asakusa. Han lade märke till deras färgstarka tatueringar, som hade gjorts med maskin i stället för med traditionell handteknik.

Horihide lyckades få kontaktuppgifterna till soldaternas tatuerare på Hawaii. Denne visade sig vara Sailor Jerry, en välkänd gestalt inom amerikansk tatueringshistoria.

De två tatuerarna brevväxlade under ungefär fyra år innan Horihide reste till Hawaii. Sailor Jerry var intresserad av japanska motiv och bildtraditioner, medan Horihide ville lära sig mer om de färger och maskiner som användes i USA.

Under vistelsen fick Horihide lära sig tekniken att tatuera med maskin. När han återvände till Japan hade han med sig tatueringsmaskiner och färgpigment som han fått av Sailor Jerry.

Tidigare hade japanska tatuerare främst använt svart sumi-bläck och rött vermillion pigment. Det traditionella röda pigmentet kunde orsaka kraftiga feberreaktioner under en eller två dagar efter tatueringen. Även om pigmentet behandlades för att minska mängden kvicksilver kunde användningen innebära problem.

De nya pigmenten och maskinerna förändrade förutsättningarna för tatueringsbranschen i Japan. När Horihide förmedlade information om leverantörer  kunde utrustningen och färgerna spridas vidare till andra tatuerare i Japan.

Redan på 70-talet reste vår egen svenska gudfader inom tatuering, tatueraren Ove Skog, mer känd som Doc Forest, till Japan och tatuerade sin rygg av Horihide, han gjorde tatueringen under en veckas tid med 6-7 timmars tatuerande om dagen, han berättade för mig att han gick som Frankenstein resten av vistelsen i Japan. 

Ove tog med sig nya intryck och inspiration hem till Sverige. Han var tidig med att utforska och tatuera motiv med asiatiska influenser, och bidrog till att öppna dörren för den japanska tatueringstraditionen här hemma. 

Genom sitt engagemang spred han intresset för japansk tatuering, bland annat genom samarbete med Östasiatiska museet i Stockholm och genom intervjuer och böcker. På så sätt blev han en viktig del av berättelsen om hur den japanska tatueringens bildspråk fann sin väg in i den svenska tatueringskulturen.

Oves arbete bidrog till att väcka intresset för denna österländska konstform i Sverige och inspirerade flera framstående tatuerare att fördjupa sig i traditionen. Bland dem måste Matti Sandberg aka Senju Horimatsu i Umeå nämnas, vars hängivenhet till den japanska tatueringen gör honom till en av de mest passionerade förvaltarna av detta konstnärliga arv.

Horihide aka Kazuo Oguri and Tony, Gifu City, Japan. 2004

Doc Forest (Ove Skog) in the low center showing his backtattoo by Horihide

Tony working at Doc Forest Shop in Aspudden, Stockholm in the 90’s

Doc Forest and Tony around 2010

110 Voltage Tattoomachine made by late Horikazu 1 in Tokyo 1990s (From Tonys Collection)

Horikazu 1 in Asakusa, Tokyo tattooing with his own electric tattoomachine (keibunsha book)

Showaperioden (1926–1989) och den moderna tatueringskulturen

Under Showaperioden genomgick japansk tatuering ytterligare förändringar. Nya tekniker och internationella kontakter utvecklade hantverket, samtidigt som tatueringarnas sociala anseende fortsatte att påverkas av politik, populärkultur och organiserad brottslighet.

Efterkrigstidens tekniska utveckling gjorde det lättare att arbeta med fler färger och nya verktyg. Samtidigt fick traditionella motiv fortsatt stor betydelse.

Boken World of Japanese Tattooing – Color Illustrated från 1973 är ett exempel på hur japansk tatuering dokumenterades under perioden. Den innehåller bilder av tatueringar utförda av framstående tatuerare och träsnitt som använts som inspirationskällor.

Boken visar också bilder från Sanja Matsuri (三社祭), en festival i Tokyo som blivit känd för att besökare kan få se stora traditionella tatueringar offentligt.

Festivaler och andra sociala sammankomster har på så sätt bidragit till att bevara och synliggöra traditionen, även när tatueringar i andra sammanhang har mötts av motstånd.

Varför förknippas japanska tatueringar med yakuza?

Under 1960- och 1970-talen fick tatueringar en allt starkare koppling till yakuza i den japanska populärkulturen.

Japanska gangsterfilmer, särskilt produktioner från filmbolaget Toei, visade ofta yakuza-karaktärer med stora traditionella tatueringar. Genom dessa filmer etablerades en visuell koppling mellan organiserad brottslighet och den japanska tatueringskonsten. 

Den nutida mest berömda japanska tatueraren Horiyoshi lll blev starkt influerad i sin ungdom av yakuza gangsterfilmen ’Ippiki Ryu’ och refererar till den filmen som den största drivkraften att hänge sitt liv åt tatuering och sin tatueringsmästare.

Jag, Tony, har själv arbetat och tatuerat under den traditionella japanska tatueraren Sensei Horitoyo i Akashi, Japan. Under min tid i studion bestod en betydande del av kundkretsen för större bodysuits av gängmedlemmar och personer med nära anknytning till dessa miljöer. Alla av de större tatueringarna utfördes för hand enligt traditionell japansk teknik. 

Vi var tre tatuerare verksamma i den privata studion. Som västerlänning, eller gaijin som det heter på japanska, och med enbart maskintatuering som arbetsmetod, fokuserade jag på västerländsk populärtatuering såkallad ’one-point’ tatuering som det kallas i Japan och som betyder att tatueringen är mindre och blir klar på en sittning, och de andra 2 japanska tatuerarna på traditionell japansk tatuering (Tebori).

Min erfarenhet från Japan lärde mig att en japansk tatuering handlar om betydligt mer än motivet i sig. För många kunder var det inte tillräckligt att tatueringen såg japansk ut eller följde den traditionella estetiken. Ännu viktigare var själen, förståelsen och respekten bakom arbetet och mest av allt, att den utfördes av en japansk tatuerare. 

Tillbaks till Yakuza-kopplingen, under 1980- och 1990-talen ökade oron för yakuzaorganisationernas verksamhet. Som en del av myndigheternas åtgärder trädde en lag mot organiserade kriminella grupper i kraft den 1 mars 1992.

Antalet personer inom yakuza minskade därefter kraftigt. Från en uppskattad topp på omkring 180 000 medlemmar under 1960-talet hade antalet sjunkit till cirka 28 000 i slutet av 2019.

Den negativa kopplingen mellan tatueringar och organiserad brottslighet fick konsekvenser långt utanför den kriminella miljön.

Många verksamheter, särskilt varma källbad och andra badanläggningar, började neka tatuerade personer tillträde. Ägarna ville undvika att förknippas med yakuza eller riskera konflikter med kriminella grupper. Jag (Tony) har själv upplevt att blivit nekad att simma i offentlig bassäng som tillhörde ett hotell i Japan på grund av min japanska rygg-tatuering.

Här är det viktigt att skilja mellan onsen, som är varma källbad, och sento (銭湯), som är offentliga bad. Sento har en lång tradition som en viktig samhällsfunktion, eftersom alla japanska bostäder historiskt inte har haft egna badrum. Därför har förhållandet till tatueringar sett olika ut i olika typer av badanläggningar.

Diskrimineringen har också påverkat andra delar av vardagslivet. Tatuerade personer har i vissa fall haft svårt att få tillträde till badanläggningar, öppna bankkonton eller hitta arbete.

Stigmat påverkar även kvinnor. Vissa tatuerare har varit tveksamma till att tatuera kvinnor eftersom de oroat sig för vilka sociala konsekvenser tatueringarna skulle kunna få för dem. Kvinnor med omfattande traditionella japanska tatueringar har därför varit relativt ovanliga.

Trots detta har horimono fortsatt att praktiseras. Både engagerade tatueringsentusiaster och vissa personer inom yakuza har burit traditionen vidare. Det finns även människor som väljer japanska tatueringar av kulturella, estetiska eller personliga skäl, utan någon koppling till organiserad brottslighet.

Tattooed at TattooWorld Höör ca 2005

Horimono som helkroppskonst

Traditionella japanska tatueringar kännetecknas ofta av stora sammanhängande kompositioner som täcker flera delar av kroppen. Motiven kan sträcka sig över ryggen, bröstet, armarna och benen.

En typ av hekropps-tatuering kallas donburi. Den täcker stora delar av kroppen, från axlarna ned till anklarna. Denna skiljer sig från den äldre och mer traditionella formen munewari, där en öppning lämnas längs kroppens mittlinje över bröstet och magen.

Motiven hämtas ofta från japansk och kinesisk mytologi, religion, litteratur och folktro. Exempel är drakar, demoner, hjältar och gudar. Även naturmotiv, såsom blommor, vindar och vågor, har en viktig plats i traditionen.

Varje motiv har sin egen visuella och kulturella betydelse. För att förstå en tatuering fullt ut behöver man därför inte bara studera själva bilden, utan även känna till berättelserna och symbolerna som ligger bakom den.

Horimono utanför Japan

Medan tatueringar länge hade en problematisk ställning i Japan ökade intresset för horimono i andra delar av världen.

Under 1990-talet och framför allt 2000-talet blev traditionell japansk tatuering allt mer populär bland tatuerare och kunder i Europa, USA och Sydamerika främst genom tatueringstidningar och senare genom Reality TV-shower som Miami Ink.

Allt fler tatuerare har börjat specialisera sig på japanska motiv och tekniker. Den internationella populariteten har bidragit till att göra horimono till en av de mest igenkännliga traditionella tatueringsstilarna.

Samtidigt kan det vara svårt att förstå hela konstformen enbart genom att studera dess bilder. Horimono bygger på ett omfattande system av regler för motivval, komposition, kroppsanpassning och symbolik.

Kunskap om japansk kultur är därför en viktig del av förståelsen. Studier av ukiyo-e, museibesök, besöka Japan och dess tempel och shintohelgedomar samt samtal med japanska tatuerare ger en djupare inblick och förståelse i traditionen.

Det krävs både tid och tålamod för att förstå hur alla dessa delar samverkar. Även för personer som själva är uppvuxna i Japan kan hantverkets alla regler och betydelser vara svåra att förstå och behärska.

Miyajima Island outside of Hiroshima, photo by Tony

Small japanese shrine, photo by Tony

Tony and daughter Belle, Kyoto, Japan. ca 2005

Tonys apartment in Himeji, Japan. 2004

Tony getting tattooed by Sensei Horitoyo, Akashi, Japan.

Horiyoshi III – en legend inom japansk tatuering

Horiyoshi III är en av Japans mest kända tatuerare och en viktig person inom traditionell japansk tatuering, även kallad horimono. Han är känd för sina stora och detaljerade tatueringar med motiv som drakar, koi-fiskar, samurajer och japansk mytologi.

Det som gör Horiyoshi III speciell är hans förmåga att bevara gamla traditioner samtidigt som han utvecklar sin tatuering som konstform och tar emot intryck från väst-världens tatueringsstilar. Hans arbete har inspirerat tatuerare över hela världen och bidragit starkt till att göra japansk tatuering internationellt känd och uppskattad.

I Japan har tatueringar länge varit förknippade med kriminalitet och den japanska maffian, yakuza. Trots detta har Horiyoshi III hjälpt till att lyfta fram tatueringarnas konstnärliga och kulturella värde.

Horiyoshi lll tebori tattooing, photo by Tony

Horitomo and Horiyoshi lll, Yokohama , Japan ca 2002, photo by Tony

Tony and Horiyoshi 3 in the old private studio, Japan. Ca 2001

Tony and Horiyoshi 3 in the newer 2nd floor streetshop, Yokohama. Japan. 2002

Tålamod, smärta och hantverkets betydelse

Att genomföra en helkroppstatuering sk horimono är en lång process som kräver uthållighet från både tatueraren och personen som blir tatuerad.

Ett viktigt japanskt begrepp är gaman (我慢), som kan översättas med tålamod, uthållighet eller förmågan att stå ut med svårigheter. Ordet beskriver en egenskap som har stor betydelse när en stor tatuering ska färdigställas.

En helkroppstatuering från axlarna ned till anklarna kan kräva omkring 200–300 timmars arbete. Även efter 100-tals timmar kan det återstå mycket innan hela motivet är färdigt.

Tidsåtgången påverkas bland annat av tatuerarens arbetsmetod. En elektrisk maskin kan göra det möjligt att arbeta snabbare med linjer och färgläggning än med den traditionella handmetoden tebori. Samtidigt har varje tatuerare sin egen teknik, arbetsrytm och stil.

Att välja en sådan tatuering innebär därför ett långsiktigt åtagande. Det handlar inte bara om smärta och tid, utan också om att förstå motiven och respektera det hantverk som ligger bakom dem.

Start of a modern japanese sleeve at TattooWorld Höör 2026

Watercolor painting by Tony, Kobe, Japan.

Back tattoo painting by Tony, Himeji, Japan.

Tony and Horimitsu, Japan

Tony tattooing Sensei Horitoyo, Akashi, Japan.

Horimono är mer än en dekorativ tatueringsstil. Den representerar en lång historisk utveckling där japansk bildkonst, litteratur, yrkeskultur och samhällsförändringar har format en unik tradition.

Från de tidiga influenserna under Edo-perioden till dagens internationella tatueringsvärld har horimono förändrats, men många av dess grundläggande motiv och tekniker lever vidare.

Trots att tatueringar i Japan länge har förknippats med bestraffning och organiserad brottslighet har traditionen överlevt genom tatuerare, entusiaster och grupper som värnar om dess historia.

Att förstå horimono kräver därför mer än att känna igen en drake, vågor eller en mytologisk figur. Det innebär också att sätta sig in i berättelserna, symboliken och de sociala förhållanden som har format konsten.

För den som vill fördjupa sig i alla aspekter av japansk tatuering är det en kunskapsresa som aldrig riktigt tar slut.

/ Tony Paukku

Oktober 2026

Chris Trevino a.k.a Horimana and Tony, Three Tides Tattoo, Osaka, Japan. 2004

Är du intresserad av en japansk-inspirerad tatuering med tidlös design, stark symbolik och genuint hantverk?

Ta kontakt med Andreas och Tony på TattooWorld i Höör, vi har båda lång erfarenhet av japanska motiv, kompositioner och utförande.

TattooWorld Höör på instagram